By - - 2 Comments

För sex-sju år sedan ojade jag mig hela tiden över min vikt. Då vägde jag mellan 51 och 53 kilo. Jag misstänker att jag gjorde varenda j*vla fikastund sur för både mig och mina vänner. Jag kunde liksom inte sluta tjata om hur tjock jag tyckte att jag var. Nu, några år äldre förstår jag hur sårande mitt självklandrande beteende var för mina vänner, och för alla andra som hörde på (alltså inte bara mot mig själv). Även om jag pratade om mig själv, om mina känslor inför min kropp, ventilerade jag min osäkerhet och fatshamingkulturen på ett inte så konstruktivt sätt. Indirekt jämförde jag mig ju med alla. Jämförelser kan inte så sällan bli kränkande för antingen en själv eller för den man jämför sig med.

Jag vägde mig tio-femton gånger per dag. Minst. Galet, jag vet! Jag kunde få världens värsta ångest om jag på kvällen vägde några fler hekton än vad jag hade vägt på morgonen. Som om det inte var tillräckligt svårt att vilja vara en toppresterande elev på universitetet och att samtidigt ha en kronisk sjukdom. Att jag blev så besatt av min vikt har säkert att göra med att smärtan jag lever med varje dag stressar min kropp så mycket att jag kan gå upp och ner i vikt jätte-jättefort, min svullna IBS-mage och att jag under högstadiet ofta fick höra hur ful och konstig jag var. Jag trodde faktiskt inte att sådana kommentarer skulle kunna bita på mig. Men det gjorde de uppenbarligen. Ingen är helt motståndskraftig mot sociala och kulturella påtryck – tvärtom!

”Sandra, har du en ätstörning”, frågade min läkare mig till slut. Ingen vågade någonsin ställa den frågan till mig. Inte ens mina föräldrar eller min bästa vän. Som de flesta andra som befinner sig mitt i en svår situation, förnekade jag att jag hade en ätstörning. Hur mycket jag än tyckte om min läkare hade hans fråga rört upp en arg storm i mig. Men så här är det, ätstörning eller inte, mådde jag inte bra av att väga mig tio-femton gånger per dag. Så pass ärlig blev jag mot mig själv efter många om och men. När en vän, den enda riktiga vän jag har kvar från studietiden, berättade hur ledsen hon blir när människor kommenterar sin vikt och sitt utseende gick det upp för mig att sådana kommentarer kan såra alla. Jag gjorde två saker: slängde ut vågen och slutade att fatshamea mig själv och andra. Att slänga ut vågen – det var jobbigt i början – var det bästa jag kunde göra för mig i den situationen. Vikten slutade att bli en besatthet. Jag är även glad att jag började ta mer ansvar för vad jag sa till andra och mig själv, för minst av allt vill jag såra någon.

Bild: © Win Nondakowit / Adobe Stock.