By - - 0 Comments

Just nu befinner jag mig i ett Brené Brown-rus och kan inte släppa de värdefulla tankar hon delar med sig av i sina böcker. Jag klurar på hennes funderingar hela dagarna, jämför det hon skriver med situationer som uppstår i min egen vardag. För tillfället är Brown mitt ultimata bollplank.

Jag tänker på en särskild händelse på jobbet; jag hjälpte en elev att sätta på hans favoritlåt och när musiken så dunkade i högtalarna började han plötsligt dansa. Här snackar vi om en inlevelsefull dans som bestod av allt från robot- till popmoves – och inför alla på avdelningen. Jag blev glad när jag såg eleven, att han har ett så pass stort mod att vara sig själv att han kan dansa som han vill inför ett tjugotal personer, och oavsett vad andra tycker. Det ska tilläggas att flera av barnen höjde på ögonbrynen och verkade tycka att dansen var ”konstig”, att situationen var smått genant. Många – barn som vuxna – dansar ogärna om de inte känner sig trygga i sig själva och med situationen. Jag hejade glatt på eleven, han såg, trots blickarna, ut att ha riktigt, riktigt kul. Så här i efterhand önskar jag dock att jag hade följt Browns lysande exempel.

I boken Våga vara operfekt (originaltitel: The Gifts of Imperfection) berättar Brené Brown att hon och hennes familj har storsatsat på att fylla atmosfären i hemmet med sång och dans, och hon upplever att det har gjort samtliga familjemedlemmar mer avslappnade och glada. Så en dag när hon och dottern Ellen åkte till den lokala gallerian ställdes de inför en utmaning:

”Så fort vi kom upp i rulltrappan såg jag tre supersnygga kvinnor som stod där. De kastade med sitt långa (nytvättade) hår över sina smala, vältränade axlar och trippade omkring på sina spetsiga högklackade stövlar medan deras lika vackra döttrar provade gympaskor. Jag koncentrerade mig på några skor som stod framme och försökte att inte bryta ihop och börja jämföra mig. Då såg jag något suddigt i ögonvrån, något som rörde sig ryckigt. Det var Ellen. På barnavdelningen intill spelades en poplåt, och Ellen, min heltrygga åttaåring, dansade. Robotdansen, närmare bestämt. I samma ögonblick som Ellen tittade upp och såg att jag iakttog henne såg jag att de de tjusiga mammorna och deras matchande döttrar stirrade rakt på Ellen. Mammorna såg ut som om de skämdes för hennes skull, och flickorna, som var några år äldre än Ellen, såg ut som om de just skulle säga något taskigt. Ellen stannade upp. Hon stod fortfarande framåtböjd med armarna stelt böjda, och hon tittade på mig som om hon ville säga: ”Mamma, vad ska jag göra?” Min naturliga reaktion i ett sådant här läge skulle vara att kasta ett nedlåtande öga på Ellen, en blick som förmedlade: ”Men lägg av. Var inte så töntig!” Min första instinkt skulle vara att rädda mig själv genom att svika Ellen. Tack och lov att jag inte gjorde det! Det var en kombination av att jag höll på med allt det här jobbet, att min modersinstinkt överröstade rädslan, och ren och skär nåd – allt detta intalade mig att jag skulle sätta Ellen först och stå upp för henne. Jag sneglade först på de andra mammorna och sedan på Ellen. Jag famlade efter mod, djupt inne i mig själv, log och sa: ”Du får inte glömma att göra ‘fågelskrämman’ också.” Jag sträckte ut armen, dinglade med handen och låtsades veva runt med underarmen. Ellen log. Vi stod där på skoavdelningen och övade på robotdansen tills låten tog slut.” – Brené Brown, Våga vara operfekt (2015), sidorna 174-175 (i svensk översättning av Maria Store).

Det finns så många saker jag skulle vilja ha sagt med det här blogginlägget. Jag ska försöka sammanfatta mina tankar: Jag tror att de flesta av oss uppmuntrar barn till att vara sig själva, vi älskar ju våra barn för de de är, eller hur? Denna uppmuntran grusas snabbt när vi inte är villiga att omsätta våra ord i handling, när vi står vid sidan om och väljer att inte delta i resan till ökad självkänsla (jag borde ha dansat tillsammans med eleven). Jag tycker att Brené Brown visar hur viktigt det är att vara just deltagande. Detta deltagande gäller såklart inte bara i de relationer vi har till barn, utan i alla de relationer vi vill värna om.

Källa: Våga vara operfekt av Brené Brown.
Bild: © Jenny Sturm / Adobe Stock.