By - - 0 Comments

Varje kväll när jag går och lägger mig lovar jag mig själv att nästa dag ska bli helt jävla awesome. Jag har aldrig haft några problem med att snacka positivt och motiverande med mig själv. Faktiskt har jag varit hundratio på att en stark vilja övervinner allt. Till och med en kronisk sjukdom.

Jag har pratat sans med mig själv i snart tjugo år. Tjugo år: så länge har jag varit sjuk. Genom ständigt självpepp – och kanske ett visst mått förnekelse – har jag lyckats ta mig genom grundskolan, gymnasiet, skaffat mig fyra examina från universitetet, jobbat under tiden och blivit frilansare i den tuffaste av branscher. Detta trots nervsmärtor, sömnbrist, bråkiga tarmar och ett magsår som blöder. Nog om det – det här är inget skrytinlägg!

Ingenting har förändrats. Ändå har allt gjort det. Det spelar ingen roll hur taggad jag är inför nästa dag, jag vaknar orklös. Utmattad. Med ett helt tömt huvud och en kropp i tusen bitar. Jag tar mig igenom dagarna. Levererar enligt deadlines. Försöker vara en bra familjemedlem och kompis. Tränar. Fixar här hemma. Det är en sjuhelsikes kamp. Och det är väl just det: jag tar mig igenom dagarna. Inte mer än så.

Jag är ställd inför situationen. Har på sistone tvingats ödmjuka mig inför tanken att järnvilja och positivt tänkande inte kan fixa allt. Att kronisk smärta och följdsymptom kan tära så på kroppen, på orken, att alla andra tankar grumlas, om de nu överhuvudtaget orkas tänkas. Jag tror på positiv psykologi, tycker att det finns så himla mycket bra och stärkande att hämta därifrån.

Kanske, kanske, funderar jag, är det också okej att må dåligt i perioder. Kanske är det rentav jätteviktigt att tillåta sig själv att vara ledsen när kroppen svider och bultar av smärta och tröttheten segar ner tillvaron så totalt? Jag tror att jag genom att inte ha skapat rum för att må dåligt kan ha förvärrat min kroniska sjukdom. Ikväll ska jag undvika att prata med mig själv.

fibromyalgi, kronisk sjukdom, kronisk smärta, positivt tänkande

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock.