By - - 0 Comments

Det absolut finaste i livet, att få träffa och vara med nära och kära, har en baksida. När man har en kronisk sjukdom – såsom kronisk smärta och fibromyalgi – och man befinner sig i en kämpig period med värk, utmattningskänsla och andra symptom kan orken vara väldigt begränsad. I mitt allra första inlägg i bloggserien ”365 med dagar med kronisk smärta” väljer jag att belysa just denna problematik, som jag på riktigt upplever som en jättejobbig dimension av min långvariga värk; jag vill kunna umgås med min fantastiska familj och mina underbara vänner utan att efteråt få ännu mera ont och bli orimligt trött. Det är årets första dag, jag firade nyår tillsammans med personer jag tycker om och idag är jag helt slutkörd i kroppen.

Jag, som lever på min förmåga att kunna sätta ord på tankar och känslor, kan omöjligt beskriva känslan av utmattning som kan uppstå när jag till exempel inte har lyssnat på kroppen och vilat i stället för att fika med vänner på stan, lekt med syskonbarnet eller gått på en föreläsning. Jag vill fylla mina dagar med upplevelser och möten som jag vet ger mig en bättre livskvalitet. Ändå är kroppens reaktioner på en stund av glädje bortom min kontroll. Det spelar ingen roll hur givande det jag gör är för mig – kroppen kan slå bakut i alla fall. Så kommer det sig att jag idag har muskelkramper, hjärndimma (också kallat fibrodimma) och inte orkar vara uppe längre stunder, och jag som i snart en vecka har förberett ett eventuellt bakslag efter nyårsfirandet med pepp om all rolig läsning och allt stimulerande skrivande som väntar mig på nyårsdagen.

I en av mina artiklar här på Sandra Jönsson Publishing – ”Så kan att umgås med vänner påverka min kroniska smärta till det sämre” – skriver jag så här:

”Jag vet att jag oftare säger nej än ja till att umgås. Att jag kan dra mig undan helt och hållet och lämna dig i förvirring – hallå, där, är inte vi vänner? En sak ska du veta: det handlar inte om dig. Faktiskt inte på något sätt. Det handlar om att jag har en kronisk sjukdom och att orken liksom inte räcker till. Saken är den att när man har kronisk smärta, såsom nervskador och fibromyalgi, börjar man nästan varje dag i ett underläge. Många liknar den känsla man har vid fibromyalgi med att ha en konstant influensa i kroppen – kan du tänka dig att alltid känna dig febrig, utmattad och att ha ont i varenda j*vla kroppsdel? Att du trots den här influensakänslan måste gå upp ur sängen på morgonen och göra dig i ordning för att möta en vardag med jobb, familj, hushållsbestyr, matinköp, matlagning och så vidare? Precis som de allra flesta som har influensa brukar du välja att stanna kvar i sängen och vila dig, återhämta krafterna.” – Sandra Jönsson, ”Så kan att umgås med vänner påverka min kroniska smärta till det sämre” (2016), Sandra Jönsson Publishing.

Jag tror inte att jag kan ringa in mina tankar på ett mer träffande sätt just nu. En tät dimma drar trots allt fram i mitt huvud.

Sociala tillställningar ger mig alltid ångest, inte för att jag lider av social fobi eller något. Det är bara det att jag, som jag ju gör idag, är rädd för att jag ska må ännu sämre efter dem. Samtidigt brottas jag med en vilja till att faktiskt önska träffa människorna i mitt liv och fruktan för vad som skulle kunna hända om jag drar mig ur flera gånger på rad. Av erfarenhet är det få personer som visar förståelse inför att jag just drar mig ur ett par gånger – japp, trots att det vet att jag är sjuk – och som känner sig dumpade. Relationen, djup eller ytlig, går i kras. Många vittnar om att jag verkar ha lite för lätt att gå vidare i mitt liv, att jag sällan sörjer förlorade relationer. Visst sörjer jag! Men det faktum att jag inte orkar vara med överallt har lett till att jag inte har så många vänner kvar. De vänrelationer jag faktiskt har gör jag mitt bästa för att värna om.

Jag är glad att jag har firat jul och nyår med mina nära och kära, personer som jag innerst inne vet inte tar illa upp när jag inte orkar. Nu ska jag dock vila mig från att umgås några dagar, liksom för att kunna sätta kroppen i främsta rummet. Man måste även vara vän med sig själv.

Bild: © okalinichenko / Adobe Stock.